Boktips!

Har nyss läst boken The war of art av Steven Pressfield. Intressant läsning om det inre motståndet som uppstår när vi vill skapa något eller förverkliga våra drömmar. Han sammanfattar det hela så här:

”Rule of thumb: The more important a call or action is to our souls evolution, the more resistance we will feel towards persuing it.”

I alla år har jag tänkt att det jag egentligen, innerst inne, allra helst vill göra är att skriva och spela in mina låtar. Och i perioder har jag gjort det. Men det har alltid varit i lösryckta stunder som jag lyckats mejsla ut ur det tighta vardagspusslet. Och alltid med en längtan efter att få lägga mer tid, göra det ordentligt, få prioritera det.

Och nu är det dags. Under hösten kommer jag ägna fyra dagar i veckan åt musiken genom en kurs jag ska läsa. Och nu, efter alla år av åsidosättande, när det äntligen närmar sig, så observerar jag hur motståndets röst, hur min inre kritiker, som tidigare talat om för mig att jag inte har tid, kompetens eller kreativitet nog till att göra det jag drömmer om, har ändrat sin taktik och samtidigt ökat i styrka till orkanvindar som drar förbi inuti, som en sjunkande känsla i maggropen. Tankarna har gått från självkritiska till att handla om identitet:

”Tänk om jag äntligen får göra det jag alltid velat göra och inser att jag inte vill det längre? Vem är jag då? Tänk om jag ljugit för mig själv alla dessa år? Om drömmen bara var ett påhitt? Är det inte bättre att låta bli att försöka förverkliga den då? Eller tänk om jag blir helt tom? Om alla idéer plötsligt tystnar? Eller om jag börjar längta efter något annat? Vem är jag då?”

När tvivelsstormen drar förbi i maggropen tar jag ett djupt andetag och lutar mig mot att oron är som ett bevis på att jag valt att utmana mig själv att följa min inre längtan. Av intensiteten i den pirrande rädslan i maggropen vet jag att jag är på rätt väg. Svindlande och spännande!

Och när stormen lägger sig infinner sig ett lugn. Jag vet inte vart det här kommer leda och det är okej. Kanske blir jag ”klar” med musiken när jag spelat in de låtar som virvlar runt inuti. Kanske gör jag nåt annat sen. Kanske blir låtarna ändå inte klara. Kanske blir de för abstrakta för världen att ta till sig. Oavsett är det okej, att äntligen få följa brödsmulorna som själen lagt ut längs vägen så länge jag kan minnas, är målet i sig.

Och i det lugnet lägger jag märke till hur min inre rebell, min ungdoms grönhåriga punkare, njuter av att få trotsa den djupt indoktrinerade tanken om att vi ständigt ska jaga ekonomisk framgång. Tänk om framgång istället skulle mätas i hur mycket vi vågar svara an, an-svara, på vår själs längtan?

Kanske har du något du längtar efter? Om du skalar bort dina egna och andras förväntningar om hur livet borde levas, vad skulle du ägna livet åt? Eller om vi vänder på frågan: Vad låter du bli att göra, vilken längtan finns alltid kvar, även fast du fyller din tid med annat?