Mellan dröm, vakenhet, feberyra och sömn funderar jag på vad som är verkligt, egentligen?

En känsla av stress har smugit i periferin under de här dagarna då febern kommit och gått, men relativt enkelt har jag kunnat skaka av mig den. Att oroa mig över att saker inte blir gjorda hjälper ju varken mig eller någon annan. Jag inser att stressen alltså bara fanns som ett rastlöst spöke i min kropp, skapat av mina egna tankar och förväntningar. Inte verklig i någon annan bemärkelse. Och genom att avslöja den, så försvann den.

Tankarna grenar sig vidare… Om stressen är min att avslöja, vad mer finns här att avslöja?

I gränslandet kring feberdrömmarna pockar tankarnas envisa upprepningar på min uppmärksamhet. Som att just upprepningen till slut gör det tydligt att tankar i sig inte självklart är lönsamma eller värda, och kanske inte heller verkliga? Så varje gång jag kommer på mig med de meningslösa tankarnas rundgångar, tar jag ett djupt andetag och förflyttar mitt fokus från tankarna till ryggraden, och det känns som att komma hem. Varför just ryggraden vet jag inte, men där tystnar de irrande tankarna och verkligheten känns närmare där. Det blir många, många sköna hemkomster.

I någon av de feberfria stunderna kollar jag sociala medier men blandningen av politiska utspel, reklam, världens elände, söta katter och goda handlingar, allt förpackat i en polariserande form, följer med mig in i nästa febersväng. När jag kommer ur den tänker jag att även om det är möjligt att ha hela sitt sociala liv här, så finns det nog inget i det som i slutändan är verkligt. De band vi knyter med andra kan nog vara verkliga, om vi lyckas knyta över de banden även till andra, mer verkliga, sammanhang. Sociala medier kanske kan omtala verkligheten, men det verkliga bor och verkar nog nån annanstans.

Men vad är verkligt då? Genom feberyran försöker mina tankar få fäste vid det ena efter det andra, men allt tycks vittra sönder och visa sig overkligt.

Men så kommer den. Verkligheten.

Den kommer tidigt om morgonen, precis när det börjar gry.

Verkligheten är klädd som en fågel och jag vet att den sitter högst upp i den gamla björken utanför vårt hus, även om jag inte har ork att ta mig ut för att kolla.

Medan det sakta ljusnar hör jag hur Verkligheten sjunger sin koltrastsång för den som vill lyssna. Den väcker mig från mina feberdrömmar, från min verklighetsflykt, från min sömn. Jag ligger stilla och lyssnar. Varje ny strof lockar till att lyssna noggrannare, som att en hemlighet ligger gömd i sången. Ju noggrannare jag lyssnar desto tydligare och verkligare framträder konturerna av det som annars tycks vara svår greppbart.

Hur många gryningar med fågelsång som är på riktigt och hur många jag bara drömmer om, flyter ihop medan kroppen kämpar med influensaviruset.

Men när febern långsamt ebbar ut är fågelsången kvar där i gryningen. Sällan har något varit så påtagligt och genomträngande verkligt.