Omöjliga frågor
-Mamma, är du kristen? frågar min 13-åriga son vid middagsbordet.
Jag är lite osäker på om han vill ha en diskussion om vad kristendom står för eller om han är nyfiken på vart jag står. Så jag svarar lite svävande, nånting i stil med:
-Det beror lite på vad du lägger in i ordet ”kristen”, man kan ju se det ordet ifrån olika perspektiv.
-Mamma, är du kristen? frågar han igen. Han vill uppenbarligen ha ett ja eller nej.
Jag inser att jag inte vet vad jag ska svara.
Jag skulle kunna säga: Ja, jag är medlem i Svenska kyrkan, jag är döpt, jag älskar musiken i kyrkan, ceremonierna, det sociala sammanhanget och det radikala kärleksbudskapet som ligger som grund. Jag tycker om berättelsernas djuplodande symbolik och att få fundera tillsammans med andra på frågor som samhället i stort inte tycks ha så mycket utrymme för. Jag har spelat musik i kyrkan till och från i många år. Och jag tror på en större helhet som skulle kunna kallas ”gud”.
Jag skulle också kunna säga: Nej, trots att jag spelat på så många begravningar, vigslar och gudstjänster så har jag aldrig riktigt fått ihop min tro med kyrkans språk. Jag uppfattar att vi (jag och de som mer självklart kallar sig kristna) oftast delar samma värdegrunder och menar samma sak i mycket i slutändan, men orden kommer så ofta i vägen för mig.
Min gudsbild grundar sig i de korta ögonblick, ibland i musiken, ibland ute i skogen, ibland i helt andra sammanhang, då slöjan för ett ögonblick tycks dras åt sidan och jag får skymta tillvaron som något ofattbart perfekt, med alla sina skavanker. En drabbande känsla av att allt hänger samman, att allt är sammanhållet i en väv, en kärleksfull enhet, som går långt bortom våra hjärnors möjlighet att greppa. En upplevelse som är svår för mig att kalla något annat än Gud, inga andra ord räcker till.
Jag ser att den gudsbilden finns beskriven i de kristna texterna på olika sätt. Jag känner mig hemma i ord som den här meningen som brukar läsas vid begravningar: ”I dig är det som vi lever och rör oss och är till”. Men sen finns det andra ord som beskriver bibliska gudsbilder som är helt främmande för mig. Jag har svårt att känna att det är min religion när orden beskriver något som är så långt borta från min egen gudsupplevelse.
-Mamma, är du kristen?
Ibland tänker jag att kristendomen är som en färg på paletten och de andra religionerna och traditionerna genom mänsklighetens historia är andra färger och nyanser på samma palett. Alla försöker förklara det som inte kan förklaras, sätta ord på det som inte går att omfamna helt med ord, svara på de frågor som människan alltid har ställt sig och som vi, oavsett hur sekulariserade vi än blir, antagligen kommer fortsätta fundera på vid olika tillfällen i livet. Finns det nån mening? Vad händer efter döden? Vart kommer vi ifrån?
Ifrån det perspektivet är det svårt att tänka att en religion skulle vara mer ”rätt” än de andra. Snarare blir religion ett uttryck för den tid, plats och kultur den verkar inom. Olika uttryck men som alla verkar mot samma mål av ett liv närmare det ”större”.
-Mamma, är du kristen?
När andra ber med ord kan jag känna hur olika vi är, för min bön är oftast ordlös, den är mer en önskan och längtan efter, och kontaktväg till, att vara nära den där obeskrivbara helheten. Och när andra pratar om tvivel så vet jag inte om vi menar samma sak, för mina tvivel handlar aldrig om den kärleksfulla enheten, utan om kyrkan. Jag skulle vilja våga tro på kyrkan, att jag är accepterad där för den jag är.
-Men mamma… Ja eller nej?
I höst börjar jag ett nytt jobb som kyrkomusiker och uppenbarligen har min son uppfattat mitt inre grubblande; Är jag tillräckligt kristen för att jobba i kyrkan? Är mitt sätt att tro välkommet? Kan jag vara nära det jag kallar Gud i kyrkan?
Jag får lov att inse att jag inte har något rakt svar att ge min son idag. Jag tänker att jag med det här jobbet går in i processen att klura kring de här frågorna igen. Och jag tänker att jag kanske ska försöka vara mer öppen med mina funderingar i frågan, både för hans och min skull. Och kanske för din? Kanske är det fler än jag som grubblar ibland? Och som tycker om att försöka sätta ord på det där vi inte kan sätta ord på? Att försöka greppa det som går bortom? Och kanske prata mer öppet om vad som ryms inom kyrkans väggar idag? Vems är kyrkan egentligen?
Varannan söndag kommer jag spela i gudstjänst i någon av Sandvikens kyrkor i höst, kom gärna och lyssna! Och vill du, så pratar jag gärna med dig om vad du tror och tänker vid kyrkkaffet efteråt.