Bruksortens hemlighet del 4
BRUKSORTENS HEMLIGHET
En sommardeckare i fem delar, fritt fabulerad utifrån verkliga platser, fiktiva karaktärer och historiska personer i Sandviken.
Kapitel 4: En version av historien
Lill-puben låg på Storgatan, insprängd mellan loppisar och pizzerior.
– Hur många loppisar, pizzerior och frisörer kan en liten stad ha? tänkte Clara innan hon öppnade dörren och klev in på Lill-puben.
De nya ägarna hade skakat liv i den gamla puben. Att dom var fotbollsentusiaster gick inte att ta miste på. Det sades att de hade lyckats med konststycket att göra stället till sitt eget utan att kompromissa bort ställets själ.
Det var fredag, och det var mer folk än Clara väntat sig. Hon hade börjat förstå att Sandvikens folkliv hade sina egna lagar, att stan inte var öde, utan selektiv, att folk samlades på bestämda platser vid bestämda tider och att det såg tomt ut däremellan.
Gunnar Eriksson satt i hörnet med ett halvfullt ölglas och en bärbar dator, som om han ville att folk skulle tro att han jobbade men egentligen höll på med något annat. Han var i sextioårsåldern, vitskäggig, med den sortens avspända hållning som antingen betyder att man har rent samvete eller att man övat länge på att se ut så.
Han tittade upp när Clara satte sig mitt emot honom.
– Jag undrade när du skulle komma, sa han.
Han beställde en öl till sig själv utan att fråga om Clara ville ha något, vilket hon noterade.
– Sven och jag arbetade tillsammans under vintern, sa han. Han hade hittat något genuint anmärkningsvärt. Ett brev som kastade nytt ljus över Dal-Britas historia. Och över en person som spelat en central roll i Sandvikens grundarhistoria.
– Vilket namn stod i brevet?
Gunnar tittade ner i sitt glas.
– Det spelar ingen roll nu. Brevet finns inte längre.
– Kopian finns, sa Clara.
Det rörde sig något i hans ansikte. Knappt, men tillräckligt.
– Sven var en noggrann man, sa han till sist. Det förvånar mig inte.
– Varför slutade ni ha kontakt?
Gunnar lade händerna på bordet, suckade och sa:
– Därför att vi hade olika uppfattning om vad man gör med en sådan här upptäckt. Sven ville publicera. Skriva en artikel, lämna in materialet till arkivet, låta historien komma fram. Jag ansåg att det krävdes mer eftertanke.
– Varför?
– Därför att historia inte är neutral, sa han. Vad man lyfter fram och vad man låter vila har konsekvenser. Jubileumsboken ska ut nästa år. Den handlar om järnverkets grundartid, om arvet efter Göransson, om de som byggt den här kommunen. Att mitt i det släppa en historia om ett oäkta barn och en far som aldrig erkände det—
– Det komplicerar bilden, sa Clara.
– Det komplicerar bilden, upprepade Gunnar, som om det var ett tillräckligt argument.
Clara lät tystnaden ligga en stund. Från bardisken kom skratt, en kork som rycktes ur en flaska, musik hon inte kände igen men tyckte om.
– Vem tog lådan från arkivet? frågade hon.
– Det vet jag inte.
– Men du vet att den är borta.
Han tittade på henne med ett uttryck som var svårt att placera.
– Sven ringde mig i april och berättade att den försvunnit. Det var sista gången vi pratade.
– Och det föranledde honom att lämna ett kuvert hos en bekant i Gästrike-Hammarby.
– Sven var noggrann, sa Gunnar igen. Och han var rädd, tror jag. Inte för sin säkerhet, det tror jag verkligen inte. Utan för att det han hittat skulle försvinna utan att någon fått veta att det funnits.
Han tömde glaset.
– Det var hans sätt att vara historiker. Att se till att saker inte föll bort.
Clara gick hem längs kanalen, förbi Dal-Britas damm, som låg blank och mörk i fredagskvällens ljus.
Hon stannade.
Det var något med Gunnars berättelse som var för välordnat. För sammanhängande. Inte lögn, nödvändigtvis, men en version. Utvald, som han själv sagt om historia.
“Vad man lyfter fram och vad man låter vila har konsekvenser.”
Visst var det så han hade sagt? Vad hade han låtit vila?
Hon tänkte på Svens mejl. “Jag trodde att det skulle stanna mellan oss”. Det mejlet var inte skrivet till någon han var rädd för. Det var skrivet till någon han litat på och känt sig sviken av.
Och hon tänkte på fotografiet. “Hon visste också”. Inte skrivet av Sven – annan handstil, blekare bläck. Äldre.
Någon hade skrivit det på fotografiet av Blanche Thebom. Någon som visste vad Blanche visste. Någon som hade fotografiet i sin ägo 1950, eller senare, och som valt att skriva de orden.
Sven hade inte lagt fotografiet i kuvertet för att det var ett bevis. Han hade lagt det där för att det var en ledtråd.
Clara tittade på dammen. Tänkte på en kvinna som grävt kanalen, burit smittkoppssjuka på ryggen, kokat kaffe och tagit betalt och aldrig fått sin historia riktigt berättad.
Sven hade skrivit: “Brita grävde kanalen. Och Britas dotter fick aldrig ett namn på sin far, för det passade sig inte”.
Det passade inte då. Clara undrade om det passade nu.
Hon var nästan hemma när telefonen ringde. Okänt nummer.
– Lämna det här, sa en röst. Lugn, nästan vänlig. Det skadar ingen att det förblir som det är. Det skadar bara om ni river upp det.
Sedan var det tyst.
Clara stod kvar på trottoaren en stund och lyssnade på ingenting.
Nästan vänlig, tänkte hon. Det är det läskigaste.
Nästa avsnitt: Sista kapitlet. Clara hittar svaret, och bestämmer sig för vad man gör med en sanning som ingen bett om.
Faktaruta:
-Jubileumsskriften för Sandviks 165 årsdag är påhittad. Företaget har dock gett ut flera jubileumsverk, senast 2012 då de firade 150 år.
-När den här berättelsen skrivs är Lill-puben stängd. Beskrivningen är en gissning om hur det kanske kommer vara när de nya ägarna ny-öppnar den anrika puben senare i sommar.
-1963 utlystes en namntävling som skulle ge namn till det som då kallades Bredkanalen. Det vinnande bidraget blev Dal-Britas damm, som platsen heter än idag.