Bruksortens hemlighet del 3
BRUKSORTENS HEMLIGHET
En sommardeckare i fem delar, fritt fabulerad utifrån verkliga platser, fiktiva karaktärer och historiska personer i Sandviken.
Kapitel 3: Kuvertet
Ivar Elvertsson bodde i ett av de lite märkligt ritade kedjehusen inte så långt från ån, och hade den sortens trädgård som berättar att ägaren haft tid och tålamod i ungefär samma proportion. Rosor längs staketet, en äppelträd mitt på gräsmattan, en trädgårdsstol som stod vänd mot ingenting särskilt, eller kanske mot allting på samma gång.
Han hämtade kuvertet utan att hon behövde be om det en andra gång. Det var ett vanligt brunt kuvert, oblekt och ospektakulärt, med Svens namn och Ivars adress skrivna med samma prydliga handstil som i anteckningsboken.
– Vill du sitta? frågade Ivar och nickade mot trädgårdsstolen.
– Ja tack, sa Clara.
Hon öppnade kuvertet.
Inne i kuvertet låg tre saker: ett fotografi, ett ihopvikt papper och en kopia av ett gammalt brev, så blek att texten knappt gick att läsa.
Fotografiet var svart-vitt och föreställde en kvinna utanför vad som såg ut att vara en teaterbyggnad. På baksidan stod: Blanche Thebom, Stockholm 1950. Kvinnan på bilden var elegant, mörkhårig, med ett leende som verkade vara riktat mot fotografen snarare än mot kameran. Under signaturen hade någon, med annan handstil och blekare bläck, skrivit tre ord: Hon visste också.
Clara lade fotografiet åt sidan och vek upp det ihopvikta papperet.
Det var Svens handstil. Daterat i april.
Om du läser det här har något hänt mig som inte borde ha hänt. Jag har inte velat involvera någon, men jag inser att jag inte kan bära det här ensam.
Carolinas far var inte okänd. Han var känd nog att det ansågs nödvändigt att detta skulle tystas. Jag hittade ett brev i den okatalogiserade lådan i arkivet. Ett brev från 1869, skrivet av en man vars namn de flesta i Sandviken känner igen, till en annan man vars namn ingen längre minns. I brevet framgår det med stor tydlighet vem som var far till Britas dotter Carolina. Och det framgår att man visste om det, att man valde att inte dokumentera det.
Brita grävde kanalen. Brita bar smittkoppssjuka till sjukstugan. Brita var bruksortens barnmorska. Och Britas dotter fick aldrig ett namn på sin far, för det passade sig inte.
Det är inte en hemlighet som skadar någon levande människa. Men det är en hemlighet om vem som fick finnas i historien och vem som inte fick det. Och nu är brevet borta. Och jag förstår inte varför det spelar roll för någon idag, men det gör det tydligen.
Var försiktig med brevet. Den här kopian är allt jag hann göra.
Clara lade ifrån sig Svens brev och tittade på det tredje arket som legat i kuvertet, en kopia av ett gammalt brev. Texten var skriven på gammal svenska med ordentlig kanslistil och var nästan omöjlig att läsa, så bleknad var den. Men ett namn gick att urskilja, upprepat två gånger i texten.
Ivar satt tyst och tittade på sina rosor.
– Du visste, sa Clara. Det var inte en fråga.
– Jag anade, sa han. Det är inte samma sak. Och det är länge sedan det spelade roll.
– Någon tycker att det spelar roll nu.
På vägen tillbaka mot Sandviken körde Clara genom Storvik.
Det var den sortens sommarkväll när ljuset gör allting lite vackrare än det behöver vara. Hon svängde av landsvägen, körde förbi mataffärerna och stannade vid stationen utan att ha planerat det, och satt där en stund med motorn av.
Norra Europas längsta perrong. Elva hotell sas det att det hade funnits här. En station byggd för rörelse, för genomfart, för att vara navet i något större.
Hon tänkte på Dal-Brita, som kommit från Gagnef som ung och "gått bort utan att någon vet vart” som det stått antecknat i en gammal kyrkbok. Som dykt upp igen, som alltid dykt upp igen, i räkenskapsböcker och kyrkböcker och skrönor, alltid i utkanten av berättelserna om de män som byggde och ägde och beslutade.
Och Carolina, en oäkta dotter, som inte fått ett namn på sin far. Som emigrerat till Amerika och vars ättling blev en hyllad operasångerska på Metropolitan i New York. Det sägs att sångerskan kom till Sandviken, framträdde på Valhalla och berättade på felfri svenska att hon lärt sig dansa hambo, till publikens stora förtjusning.
Hon visste också.
Vad visste Blanche Thebom? Och vem hade skrivit det på fotografiet, och när? funderade Clara.
Hon startade motorn och körde hemåt.
Kerstin Fors svarade på tredje signalen, vilket Clara tolkade som att hon väntat på samtalet.
– Det mejlet på Svens dator, sa Clara. Där det stod: Jag trodde att det skulle stanna mellan oss. Vem skickade han det till?
En lång paus.
– Det finns en man som heter Gunnar Eriksson, sa Kerstin till slut. Han är historiker. Har skrivit om Sandvikens industrihistoria. Han är anlitad för att skriva ett jubileumsverk – det är hundrasextiofem år sedan järnverket grundades nästa år.
– Och han och Sven hade kontakt om Dal-Brita?
– De hade kontakt om vad Sven hittat i arkivet. Och sedan, för ungefär tre månader sedan, slutade de ha kontakt. Sven raderade alla mejl. Och han pratade inte om det mer.
Clara satt tyst en stund.
– Vet du om Gunnar Eriksson är i Sandviken nu?
– Han brukar sitta på Lill-puben på fredagkvällarna, sa Kerstin. Det vet alla.
Nästa avsnitt: Clara går till Lill-puben. Och Gunnar Eriksson berättar en version av historien som nästan är trovärdig.
Faktaruta
-Gunnar Eriksson är en påhittad karaktär, döpt efter de två arkitekter som ritat Sandvikens Jernverks huvudkontor; Erik Alfred Hedin och Gunnar Wetterling.
-De märkligt ritade husen i Gästrike-Hammarby är ritade av arkitekten Ralph Erskine.
-Detaljerna om Dal-brita, Carolina och Blanche är sanna. Brevet är dock påhittat.