Bruksortens hemlighet del 2
BRUKSORTENS HEMLIGHET
En sommardeckare i fem delar, fritt fabulerad utifrån verkliga platser, fiktiva karaktärer och historiska personer i Sandviken.
Kapitel 2: Vad arkivet minns
Sven Söderström hade haft ett rum hemma som hans fru kallat "röran" och han själv kallat "arkivet". Det fick Clara veta av grannen, en kvinna i sjuttioårsåldern som stod och vattnade rabatterna när Clara kom för att titta på lägenheten.
– Han tillbringade varje lördag därinne, sa grannen. Hade med sig kaffe i en termos och stängde dörren. Jag tyckte det var lite konstigt för en man som jobbade med papper hela veckan, men han sa att det var olika sorters papper.
Lägenheten var välstädad och opersonlig på det sätt som lägenheter blir när man bott ensam länge och slutat dekorera för någon annans skull. Utom i ett rum.
Clara stod i dörröppningen och lät blicken gå längs väggarna. Hyllor med pärmar, kartonger märkta med årtal, utskrifter nålade på en korkskiva. Och mitt på skrivbordet stod en dator, inte jobbdatorn utan en gammal bärbar, och ett anteckningsblock.
Hon öppnade anteckningsblocket varsamt. Överst på den första sidan stod ett namn.
Brita Hansdotter. Gagnef 1821 – Sandviken 1870.
Och under det, med Svens prydliga handstil: Carolina. Vem var fadern?
Sandviks företagsarkiv låg i en byggnad som luktade gammalt papper och korrekt temperatur. Arkivarien hette Gunvor och var den sortens människa som vet exakt var allting finns och aldrig behöver leta.
– Sven Söderström, sa hon när Clara presenterade sig. Ja, han var här ofta. Mer på sistone än vanligt.
– Vad forskade han om?
– Dal-Brita, mestadels. Han fastnade för henne för flera år sedan, men det senaste halvåret har han blivit mer... intensiv är kanske ordet. Han har bett om material jag inte visste att vi hade.
– Vad för material?
Gunvor tvekade på ett sätt som inte verkade ha med minnet att göra.
– Det fanns en låda som kommit in med ett större donerat arkiv för några år sedan. Brev, räkenskaper, lite blandat från järnverkets tidiga år. Den hade inte katalogiserats ordentligt. Sven hittade den av en slump och gick igenom den noggrant under våren.
– Finns lådan kvar?
– Det är det märkliga, sa Gunvor. Den är borta sedan tre veckor.
Clara åt lunch på Hansens bageri, ett ställe i stan där man kunde sitta ostörd om man valde rätt bord. Hon hade fotat av Svens anteckningsblock med sin telefon och satt nu och tittade igenom bilderna medan hon väntade på maten.
Carolina f. 1857. Oäkta. Emigrerade till Amerika ca 1890. Carolinas systerdotterdotter, Blanche Thebom – Metropolitan Opera New York.
Och sedan, på en lös sida som legat instoppad längst bak: Om det stämmer – vem vet? Vem har vetat hela tiden?
Clara tittade ut genom fönstret. På gatan gick folk förbi i sommarsolen, promenerade upp mot Krysset eller ner mot Stadsparken, och hon tänkte på det gamla järnverkets skugga som fortfarande låg över stan på ett sätt som inte hade med byggnader att göra.
Vem var Carolinas far?
En fråga om människor som levt på slutet av 1800-talet, och ändå hade Sven behandlat den som om svaret fortfarande brände.
På eftermiddagen körde Clara ut mot Gästrike-Hammarby. Hon visste inte riktigt varför. Något i anteckningarna, en adress, ett namn, en liten notis, hade pekat dit. Och hon hade lärt sig att följa sådana impulser.
Hon körde långsamt igenom det lilla samhället: såg den gamla herrgårdsbyggnaden, den engelska parken, ån som löpte genom byn som om den fortfarande hade ett ärende. Fabriken var borta sedan länge, men byn levde vidare och de gamla träden stod vakt över byn och ramade in tillvaron med en prunkande grönska.
Clara stannade vid ån, klev ur bilen och följde skylten mot badplatsen. Det var en vacker, men sliten, liten badplats just där ån mynnade ut i en sjö. Vattnet stod stilla i värmen men från sjön kom några svalkande vindpustar där hon stod på den trasiga bryggan. Kommunen hade lovat upprustning i flera år, hade hon hört, och kanske skulle det bli av till hösten. På en bänk lite längre bort satt en äldre man och läste en bok, en deckare, noterade hon, med ett leende hon inte kunde förklara.
– Ursäkta, sa hon. Jag letar efter någon som känner till ortshistorien häromkring.
Mannen sänkte boken och tittade på henne med lugna ögon.
– Det gör de flesta som bor kvar, sa han. Historiens vingslag följer liksom med på köpet här.
Han hette Ivar och hade bott i Gästrike-Hammarby hela sitt liv. Hans farmors farfar hade arbetat vid järnbruket på orten, innan det blivit en sulfitfabrik. Han visste vad Clara letade efter innan hon hunnit förklara färdigt.
– Brita, sa han. Ja. Det har kommit folk och frågat om henne förr. Men inte på länge.
– Vad vet du om Carolina? Det oäkta barnet.
Ivar tittade ut mot kanalen en stund.
– Det gick rykten, sa han till sist. Det har alltid gått rykten. Men rykten är inte fakta.
– Berätta om ryktet.
– Att fadern inte var vem som helst. Att det var därför det aldrig skrevs ner. Att någon sett till att det inte skrevs ner.
Han sa det utan dramatik, som man berättar något man vetat länge och inte längre är säker på om det är viktigt.
– Sven Söderström var här i april, sa Clara.
Ivar nickade långsamt.
– Han lämnade ett kuvert hos mig. Sa att jag skulle öppna det om något hände honom.
Han tittade på henne.
– Jag har inte öppnat det än. Har något hänt honom?
I nästa del: Kuvertet. Och Clara förstår varför tre månaders mejl är raderade.
Faktaruta:
-Brita Hansdotter, även kallad Dal-Brita, är en historisk person. Född i Gagnef och död i Sandviken. Hon fick två barn med sin make. Efter makens död fick hon ett tredje barn, Carolina, fader okänd.
-Blanche Thebom är en historisk person. Operasångerska och barnbarn till Dal-britas äldsta dotter Anna. I vissa källor står det att Blanche var Annas dotter, inte barnbarn.
-Gunvor är en påhittad person, döpt efter Gunvor Göransson, sonsondotter till Göran Fredrik Göransson, grundaren av Sandvikens Jernverk. På 1980-talet skänkte hon aktier värda en miljon kronor till Sandvikens kommun. Sen dess har Gunvor Göranssons kulturstiftelse årligen delat ut stipendier och priser för kulturgärningar i Sandvikenområdet.
-Kommunen har i flera år lovat att rusta upp vid Jungfruholmen, badplatsen i Gästrike-Hammarby. Nu är det sagt att det ska göras i höst.
-Ivar Elvertsson är en påhittad karaktär, döpt efter Elvert Eriksson och Ulf Ivar Nilsson, två personer som på olika sätt har koll på det mesta om Sandviken.